En fångande spelning
Inställda spelningar, uppskjutna festivaler och allmän kris i kulturbranschen. Olle Björk på skivbolaget Welfare Sounds vägrade låta hans spelning gå i graven, och bestämde sig för att göra något okonventionellt – en drive-in-konsert. ”Det jag blir mest glad över är att kunna erbjuda människor den här typen av lösningar”, säger Olle Björk.
Regnet öser ner och kylan är påtaglig. Förutsättningarna för en traditionell Valborgsmässoafton är inte ideala, och majbålet lyser med sin frånvaro längst ute på Bananpiren i Göteborg. Här ute ska en spelning snart äga rum, men det kommer inte bli som vanligt.
– Det kommer att bli bättre, men det kommer att bli en annan grej. Jag tycker det är spännande, för hur många gånger har man inte stått på Pustervik och luktat på andras fisar? Nu får man sitta i sin egen bil och lukta på sina egna fisar istället, säger Olle Björk, vice VD på arrangören Welfare Sounds.
Bilarna Olle talar om är det som kommer att utgöra publiken. Framför en 80 kvadratmeter stor LED-skärm kommer publiken i sina bilar kunna se spelningen.
– Ljudet sänds ut via FM-bandet, som man kommer kunna ratta in i sin bilstereo. Du kommer att få en jävligt mäktig ljud- och bildproduktion. Vi har testat nu under dagen och det låter förjävla bra. Det är väldigt välgjort, och vi har förproducerat mixen i snart en vecka, säger Olle.
Olle leder samtalet in i en lagerlokal som blivit replokal, och visar scenen som artisterna ska spela på. Här bland gaffeltruckar, husvagnar och grävmaskiner står en lite smutsig scen med röd belysning. Framför står en stor kamera med ett mixerbord. Bakom bordet kommer allt att rattas, och streamen att sändas ut i etern.
Ett ödmjukt rockband
Bandet Beverly Kills sitter i ett stort och kallt tält på Bananpiren. De fyra medlemmarna – Alma, Viggo, John och Hampus – väntar på en pizzabeställning. De sitter i en soffgrupp, dricker burköl och skrattar tillsammans åt Viggos skämt. Beverly Kills är ett av tre band som ska spela ikväll – de har Division of Laura Lee innan sig och Terra efter sig. En musikreporter från Sveriges Radio kommer in och berömmer deras senaste EP. Det ödmjuka och lite blyga gänget tackar artigt, som en väluppfostrad grupp skolbarn.
– Vi är de tre banden som är aktuella med nya album, och Welfare Sounds kände inte att det skulle gå med fler band än så här, säger Alma Westerlund.
Alma, som sjunger och spelar synt, berättar hur bandet skapades.
– Vi har varit aktiva i snart tre år, men släppte vår första singel för lite mer än två år sedan. Jag träffade Viggo, John och Hampus på en festival 2016 i Umeå, där jag är ifrån. Det klickade rätt bra från början, och vi fortsatte att hålla kontakten.
– Resten av oss är ifrån Örebro, och har känt varandra sedan den tidiga tonåren. När vi blev ett par flyttade Alma ner till Göteborg, och på den vägen är det, säger John Jonsén.
Hampus, den anonyma trummisen, går in och ut från tältet för att kolla om pizzan har kommit. Det har den inte, och han muttrar surt när han för femte gången ringer pizzerian för att ta reda på var maten har tagit vägen.
En bransch i fara
COVID-19-pandemin har slagit hårt mot kulturbranschen i stort, och mot musikbranschen i smått. Runt om i världen ställs konserter in. I slutet av april kom beskedet att Håkan Hellströms utsålda Ullevi-konserter ställdes in, och skjuts upp till 2021. Världsartister som Green Day, Dua Lipa och Kiss har ställt in sina svenska sommarkonserter. Även festivalbranschen har det tufft – Sweden Rock, Lollapalooza och Roskildefestivalen har tryckt på paus för detta år, och många fruktar att Göteborgs-festivalen Way Out West kommer att följa i samma spår. Den 24 april beslutade Sveriges regering om ett krispaket på 500 miljoner kronor till kulturen, men det är fortfarande inte klart hur pengarna kommer att fördelas. Vad som dock står klart är att företag som har mycket att förlora på inställda spelningar, som Welfare Sounds, kommer att få det tufft framöver. Detta blir ett annat sätt att hålla kulturevenemangen vid liv, men det blir inte ekonomiskt lönsamt.
– Detta är en väldigt påkostad produktion, så det finns nästan ingen chans för oss att gå runt på den här typen av evenemang. Det är väldigt många som har lagt ner väldigt många gratis timmar, och vi har jagat många sponsorer, men företag håller ju själva på att gå i konkurs, säger Olle på Welfare Sounds.
– Vi kan ju bara sälja 50 biljetter med tanke på Folkhälsomyndighetens restriktioner. Biljettpriserna har vi höjt till 350 kronor, men inte ens det räcker till en bråkdel av vad produktionen kostar.
Mitt i vårt samtal ljuder Olles telefon. Han tar upp telefonen och svarar.
– Ja hallå? Nej jag vet ingenting om det där. Har du dubbelbokat? Du får för fan kolla upp det där, det måste fixas nu, väser Olle.
En påkostad produktion betyder att allt måste gå rätt. Stressen är påtaglig – en person skriker på Olle som skriker tillbaka att det får vänta. Han har som huvudansvarig mycket att stå i, det är snart dags för spelning.
– Igår var väldigt nära att allt behövde ställas in. Polisen hade fått nys om att det skulle ske en spelning. Vi förklarade dock situationen och att det borde klassas som en utebio. Bio Roy är ju med och hjälper till, och vi använder deras storbildskärm. Det ordnade sig till slut, efter många om och men, säger Olle.
Allting har gått väldigt snabbt för medlemmarna i Beverly Kills. Nu bor Alma tillsammans med sin pojkvän, John, i Göteborg och resten av bandet är också bosatta i staden. Man har spelat för publik runt om i Göteborg under två års tid, och bandet åkte i höstas över till New York och spelade på en indiefestival. Men favoritscenen är och förblir Pustervik.
– Tanken var ju att vi skulle gjort detta på Pustervik. Där skulle det vara nästan tio olika band och en helkväll på ett annat sätt. Vi spelade där i november och älskade det. Vi alla har sedan vi flyttade till Göteborg varit på Pustervik och festat, men att få stå på scen är något helt annat, säger John Jonsén.
Till slut kommer Hampus in med pizzan och gänget börjar äta som om de aldrig sett mat förut. John slänger i sig sin margherita på rekordtid, sänker en Falcon på lika kort tid och Viggo fortsätter på sin halvdruckna Kir. Mätta och belåtna går bandet ut ur tältet och rör sig mot lagerlokalen.
”Det är våra Beatles”
Ute framför storbildskärmen öser regnet fortfarande ner. Fler och fler bilar rullar in på parkeringen och formar en publikliknande rad framför skärmen. Olle och några tekniker går ut med varsin vinflaska till alla bilar, och reaktionerna är glada. En medelålders man med skinnjacka kommer fram till Olle och frågar om han får komma in och kolla i lagerlokalen. Han hävdar att han kan väldigt mycket om teknik. Olle avvisar honom artigt men bestämt, och mannen går efter en längre diskussion därifrån surt. Olle och en tekniker skrattar rått när han sätter sig i sin bil.
Division of Laura Lee börjar spela, och inne i lagerlokalen låter det för fullt. Bandet står på den röda scenen och spelar. Det är underligt att se ett band spela utan att höra ett ord från sångaren. Ljudet går ut i en mikrofon som kommer ut direkt till bilarna, och det ser nästan ut som om sångaren mimar. Bakom kameran en bit bort står Beverly Kills, och tittar nyfiket mot scenen. Snart är det deras tur.
Utomhus är känslan minst lika surrealistisk. Det är, bortsett från ljudet som kryper ut ur lagerlokalen, helt tyst. Man hör regndropparna som faller mot framrutorna och blinkers som sätts igång för att visa sin uppskattning när en låt är slut. När Division of Laura Lee går av tutas det rejält, särskilt från en liten bil. Utanför bilen står ett kompisgäng och röker en cigarett. Burkölen står på taket, farligt nära kanten.
– Det var rätt självklart för oss att gå på det här. Vi hade tänkt gå när det skulle ske på Pustervik, men detta är fan lika bra. Det är verkligen bättre än inget, och vi är glada att det blir av, mumlar Johan Magnusson med en cigarett i munnen.
– Vi tycker om alla band som spelar, men favoriten är Division of Laura Lee. Killarna i bandet är några av våra polare, och vi är från Vänersborg och Trollhättan, så det är lite av ett kultband. Det är våra Beatles.
Spelningen fortgår, och Beverly Kills river av sitt gig till stora jubel i form av blinkande billampor och ljud från tutorna. När bandet går av scen är alla svettiga och glada. En intervju med medlemmarna visas på storbildskärmen. Sist ut av de tre banden är Terra, Welfare Sounds kanske största namn. Terras nysläppta album har fått toppbetyg hos många recensenter, och bilarna verkar hålla med. Kvällen avslutas med fyrverkerier över göteborgshorisonten. Det ser ut som en scen ur Pixars film Bilar.
Efter spelningen andas Olle ut tungt. När han till slut kan slappna av sätter han sig i soffgruppen, och med ett leende på läpparna öppnar han en öl och tar en stor klunk. Han är väldigt nöjd.
– Spelningen kändes som en succé, helt ärligt. Alla i bilarna har hyllat initiativet. Det jag var mest orolig för, ljudet och bilden, funkade utmärkt. Inte en enda sak gick fel idag, och det händer typ aldrig, säger Olle och tar ett djupt andetag efteråt.
Även Beverly Kills är vid gott mod. Kvartetten är väldigt nöjd med spelningen, och efteråt går alla bandmedlemmar och övrig personal in i lagerlokalen för efterfest. En lyckad kväll lider mot sitt slut.
Att detta är lösningen för alla hotade kulturevenemang tror nog ingen. Men att bidra att människor förs samman, på ett säkert och social distanserat sätt, går inte att tolkas på ett negativt sätt. Publiken, arrangören och de som tittade på livestreamen är alla nöjda. Ekonomin är det som talar emot detta koncept, men Olle Björk är otroligt stolt.
– Vad jag vet är att detta den första socialt distanserade konserten någonsin. Det jag blir mest glad över är att kunna erbjuda människor den här typen av lösningar, och kan vi inte vara på Pustervik får man vara i sin bil istället.
Olle sveper sin öl och ställer ner den tomma burken med en smäll på bordet.
– Det är väl det kultur handlar om – att få människor att känna något. Det tycker jag, trots omständigheterna, att vi gjort här idag, avslutar Olle.