Franska Trion
Om “streamgig” och en saknad scen
Det nya coronaviruset tvingar musiker att hitta nya sätt att nå ut med sin musik.
Indiebandet Franska Trion hittar vägar att underhålla trots brist på scener och saknaden av trummisen Thommy Larsson.
– Det mesta är som vanligt, men det är något som saknas. Att spela och sjunga för människor är det bästa jag vet.
Över fyra månader har gått sedan det numera hyllade indiebandet Franska Trion med Matti Ollikainen i spetsen stod på scen. Då: två utsålda julkonserter på Victoriateatern i Malmö, ett fullt Pustervik i Göteborg, ett jazzfrälst Nalen med lapp på luckan i Stockholm. Mattis nylle på framsidan av DN Kultur. Nu: Ett “streamgig” i ett dystert och öde Kungsten Studios.
Endast en ljudtekniker och ett par kameramän har släpps in i lokalen. Kablar rullas ut och kopplas in i instrumentet och i mikrofonerna, bandets nya trummis Christopher Cantillo gläntar på dörren.
– Redo?
– Redo, svarar ljudteknikern.
Soundcheck – check.
Sist in i lokalen kommer Matti Ollikainen, musikern och allkonstnären som fram till för ett par år sedan främst var känd för sina gästspel framför pianot. Med artister som Sven Zetterberg, Henrik Berggren och Håkan Hellström har han tagit sig fram, i skuggan av stjärnglittret och rampljuset.
I den dovt belysta studion i Sandarna är rampljuset fortfarande frånvarande när den till synes blyga och taniga mannen med bångstyrig lugg vandrar bort till pianot. Denna kväll som så många andra kvällar nu för tiden är det dock han som är huvudpersonen.
I tron om att allt är klart för start hälsar han publiken hemma framför skärmarna välkomna och tittar ner i sina noter, en lång tystnad breder ut sig i den lilla lokalen när han förbereder sig för den första låten.
Nu är vi live, utbrister plötsligt ljudteknikern.
– Välkomna! Varmt välkomna till denna afton…. med Franska Trion.
Han tar spjärn mot stolsryggen, trycker ner tangenterna och tar ton.
Det är snart två decennier sedan Matti Ollikainen bestämde sig för att gå sin egen väg, att starta sitt eget band, att spela sina egna låtar. 2005 debuterade bandet med plattan
Gnistorna Frestade Oss, första skivan blev ingen succé, inte den andra, eller tredje för den delen heller.
– På den tiden prenumererade vi på överstrukna getingar och ettor i betyg, säger Matti.
Men mycket har hänt sedan dess, ettorna har sakta men säkert bytts ut till fyror och femmor, de halvtomma jazzbarerna har förvandlats till fullsmockade konsertlokaler. I fjol släppte bandet sin tionde skiva med namnet Dom Ensammas Planet, och hyllningarna lät sig inte vänta.
“De skildrar vardagsångest, livsleda och glöden under askan på ett varsamt sätt som inte står mästarna Cohen och Dylan långt efter”, skrev Johan Lindqvist i sin recension i GP.
Trots att bandet numera är uppskattat av många och har en hel del hängivna fans, är det inget som stiger Matti åt huvudet.
– Folk har väl vant sig med min skräniga röst, säger han och skrattar innan han fortsätter.
– Responsen på vår musik har blivit bättre och bättre för varje platta vi släppt, och det är nog för att vi hela tiden utvecklas.
Att ersätta en vän
När den första låten ebbat ut riktas kameran mot en, inte för alla bekant figur. Bakom trummorna sitter numera bandets senaste tillskott, Christopher Canillo.
Egentligen var det inte alls menat att han skulle sitta där, men när bandets ordinarie trummis Thommy Larsson plötsligt gick bort i en blodförgiftning, efter att ha blivit nekad läkarvård under omskrivna omständigheter för drygt ett år sedan, var han den som fick chansen att föra Thommys arv vidare.
Trummisen Christopher Canillo med “Thommy Larsson” tryckt på T-shirten.
Christopher och Thommy hade känt varandra i närmare 20 år när Thommy lämnade jordelivet. De sparrades bakom trummorna, de gick alltid på varandras konserter, de inspirerade och lärde av varandra.
– Han var en av mina bästa vänner, jag saknar honom oerhört mycket. Varje gång jag kom ner till Göteborg gick jag till Cheers på Viktoriagatan där han alltid satt. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Han inspirerade mig i hans sätt att vara, alltid rak och helt kompromisslös. Vi höll varandra om ryggen, säger Christopher.
Det kan kännas självklart att det var just han som skulle ta vid bakom trumpinnarna i Franska Trion, men för Christopher har vägen till att ta över som trummis kantats av både glädje och sorg.
– På ett sätt känns det fint att spela allt som Thommy har gjort. Jag kan redan varenda låt och jag vet hur Thommy hade spelat dem, men samtidigt är det förknippat med mycket sorg. Jag minns speciellt de första spelningarna jag gjorde med bandet, bara ett par månader efter begravningen, då var det väldigt känslosamt.
“147 musiker som vi inte kommer kunna betala”
Under våren har Franska Trion och hundratals, om inte tusentals andra musiker fått ställa in de flesta av sina framträdanden. Det nya coronaviruset har drabbat människor i alla yrkeskårer och samhällsskikt, musikerna är inget undantag.
– Nu för tiden lever nästan alla musiker på att spela live, när den möjligheten stryps så försvinner också inkomsterna, men vi sitter alla i samma båt och det finns de som har det värre än mig. Jag tänker ofta på alla unga där ute som inte hunnit lägga undan några pengar, och på alla arrangörer och krögare som tvingas bomma igen, säger Matti.
Samma helg som Franska Trion spelar live på Facebook var det egentligen tänkt att de skulle spela två kvällar på klubben Nefertiti i Göteborg. Spelningarna har flyttats, men för Nefertiti var virusets grepp för starkt. I april, bara ett par veckor innan Trion skulle inta scenen, begärdes bolaget i konkurs. Och även fast Jazzföreningen Nefertiti finns kvar är frågan om, och isåfall när den anrika klubben kommer att kunna öppna igen.
Lars Lidaräng är ordförande i Jazzföreningen Nefertiti, han ställer sig frågande till hur branschen kommer överleva coronakrisen och vad som kommer hända med kulturen.
– Branschen har drabbats väldigt hårt, vi kan inte ha någon verksamhet överhuvudtaget, och eftersom att vi inte är vinstdrivande hade vi inget kapital att gå in med. Det var bara att lämna in papprena om konkurs och försöka se så glad ut.
– Framförallt drabbar detta stopp musikerna, jag satt och räknade igår och kom fram till att det är 147 musiker som inte kommer kunna spela hos oss och som vi inte kommer kunna betala. Likadant ser det ut för klubbar över hela landet, säger Lars Lidaräng.
Trots att läget just nu är minst sagt kritisk är Lars fortsatt optimistisk till att livemusik kommer att spelas på Jazzklubb Nefertiti även i framtiden.
– Vi tror inte på att vi kommer kunna dra igång till hösten, men vår förhoppning är att kunna leverera livemusik från januari 2021. Vi har ett bra namn och ett bra rykte så vi ska nog kunna komma på fötter så småningom, säger han.
Kvällen går vidare, låt efter låt. Musiken ebbar ut, Matti tar en klunk vatten och spelar vidare. Just detta gig streamas live på Franska Trions Facebook-sida. Repertoaren för spelningen lämnade man helt i lyssnarnas händer.
– Jag kan varenda låt vi gjort utantill. Alla texter handlar om saker jag har upplevt eller tänkt, de finns där inne varenda en, därför tänkte jag att vi skulle låta lyssnarna bestämma, säger Matti.
Just personliga texter är nog det som främst förknippas med Franska Trion. Öppenhjärtigt berättande om sorg, olycklig kärlek och missbruk, stycken hämtade direkt ur Mattis liv.
– Låtskrivandet blir som terapi för mig, jag skriver musik om allt roligt, tragiskt och sorgligt i mitt liv. Låtarna är väldigt intima och personliga, jag tror att det är just därför många berörs av dem. Folk hör av sig till mig och säger “den eller den låten måste handla om mig, jag har ju upplevt exakt det där!”. Vi människor är ju väldigt lika så förmodligen handlar låtarna om saker som hänt mer än bara mig.
Glada tillrop och kärleksfulla hälsningar flödar i kommentarsfältet på Franska Trions Facebook-spelning, och trots att de hängivna fansen inte får se bandet på plats är många entusiastiska. Matti sjunger för full hals, Christopher hamrar på bakom trummorna och bandets tredje medlem Viktor Turegård gungar ivrigt bakom kontrabasen. Låtarna rivs av i en rasande fart.
När konserten går in på sin andra timme börjar låtar komma som även de inte mest hängivna lyssnarna känner igen. Svetten lackar i pannan på bandmedlemmarna när den ena klassiska “Trion” låten avlöser den andra. Kakor, från plattan Rim & Ramsor. Låtens vars första rader är som hämtat ur en snubbe med munchies inköpslista, “ett paket med maryland cookies två trocadero ett trepack snickers”. Det är omöjligt att inte ryckas med i takten. Empty Space, från plattan Los Angeles, de intensiva pianoackorden som får blodet att rusa, sången som bara ökar i tempo och cymbalerna som klatschar. Otagbart som något annat än Franska Trion för det vana örat.
Redan innan virusets totala angrepp var inkomsterna skrala för de flesta musiker. Streamingstjänsternas totala världsherravälde har strypt många av de inkomster som förr var självklara för många musiker. Köpa CD-skivor eller vinyler är bara för de allra mest inbitna och på radion spelas mest samma låtar igen och igen. Kvar blev egentligen bara konserter och liveframträdanden, en sista möjlighet att tjäna pengar, som nu också den begränsats. Musikerförbundet uppskattar att mellan 3 000 – 5 000 musikarbetare i Sverige har förlorat hela eller betydande delar av sin inkomst på grund av coronaviruset. Både sångare, scenarbetare och ljudtekniker blir drabbade.
Franska Trion är alltså långt ifrån det enda bandet som i och med coronavirusets ankomst tvingas hitta nya vägar att nå ut med sin musik och att förvärva sin inkomst. Indiebandet Hästpojken planerar även de en onlinekonsert. Terra, Division of Laura Lee och Beverly kills spelade på valborgsmässoafton inför människor i sina bilar vid Bananpiren i Göteborg, en så kallad “Drive-in-spelning”. I Globen har Stockholm Live anordnat “Karantänsessions” med kända namn såsom Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Tommy Körberg.
Lyssnarnas mest önskade låt Tillbaka i grått får avsluta kvällens spelning, en konsert som de flesta nog hade önskat var överflödig men som i dessa tider uppskattas och kanske behövs. Efter spelningen är bandet ändå nöjda med att få spela inför någon slags publik och att få spela tillsammans igen.
– Att sjunga och spela inför människor är det bästa jag vet. Det mesta är som vanligt för mig, jag går min promenad, jag plinkar på pianot och jag skriver mina låtar men konserter är någonting annat. Även om en online session på Facebook inte stillar det begäret så är det någonting iallafall, säger Matti och skrattar innan han fortsätter.
– Den här spelningen var till alla lyssnare där ute. Det kommer vända, vi kommer stå på scen igen.