Krönika: Jag vill ha mitt kulturträd lite ovårdat – annars är det bara ett jävla träd
På den tredje dagen skapade Gud kulturträdet och Twisted Sister utbrast: ”I want to rock”. Så kom dock syndafloden och regeringen sa: ”Rock är inte finkultur”. Regeringen fick i uppdrag att bygga en ark för att rädda alla rättfärdiga kulturavgreningar från vattenmassorna. Kvar blev ett träd – ett vanligt jävla träd.
Innan denna krönika får bibliska proportioner är kanske en förklaring på sin plats. Syndafloden i detta fall är den covid-19-pandemi som satt livet på paus. Pauser för företagare är sällan bra. Så länge man inte heter Paolo Roberto kanske.
Avgreningen som inte anses rättfärdig från det offentligas håll är menat att åsyfta rockklubbar. Hårt av mig? Kanske, men varför finns det då inga offentligt finansierade rockklubbar? Riddle me that.
“Är det då inte dags att ge rockklubbarna en ordentlig plats? Jag tror nämligen att de hade förbättrat stämningen på arken avsevärt”
Så långt är alla med. Det vi nu ser hända när ”syndafloden” nalkas är att den rättfärdigade kulturen kommer att klara sig. Kultgenrer som anses bildande för den breda massan är redan offentligt finansierade och kommer att fortsätta vara det, pandemi eller ej. Rockklubbarna, som alltså inte är offentligt finansierade utan måste finansieras av företagare, är de som får ta smällen. Det finns mycket som pekar på att de inte klarar syndafloden eftersom de inte ges någon större plats på arken.
Arken finns dock. Den är byggd för 500 miljoner kronor i form av ett krispaket som ska fördelas på pandemidrabbade kulturidkare. Är det då inte dags att ge rockklubbarna en ordentlig plats? Jag tror nämligen att de hade förbättrat stämningen på arken avsevärt.
Man tjänar inte pengar på kultur
Det ska sägas att regeringen har varit det svenska folkets trygga punkt under denna coronapandemi. Statsepidemiologer blir rockstjärnor och talar till befolkningen varje dag på nationell tv och radio. Räddningspaket lanseras och staten tar den ekonomiska smällen när företag tvingas permittera sina anställda för att hålla sig ståendes. The show must go on, så att säga.
“Det är statens ansvar att kultivera oss dödliga”
Kulturen är på många sätt den offentliga sektorns gullegris. Det är också en bransch där man måste ha stirrat drömskt ut genom fönstret och tänkt på Woodstock 69’ under sina ekonomilektioner för att inte inse att man inte tjänar pengar på att ge sig in i den. Därför har vi i Sverige försvinnande få privata kulturidkare. Det är statens ansvar att kultivera oss dödliga.
Var går folk för att ta del av kultur? På stadsmuseum, på folkteatrar och folkfestivaler. Staten står för notan och vi tar det dyraste på menyn. Men vad händer när folk vill gå till Pustervik i Göteborg? Eller Kulturbolaget i Malmö? Eller kanske till och med Debaser i Stockholm? När folk vill kultivera sig med lite hederlig rock.
Det som händer är att man får uppleva något annat. Inte nödvändigtvis bättre, men åtminstone annat. Alla dessa tre kulturinstanser är privatägda men förgyller det svenska kulturlivet alltjämt. Människor får betala lite mer, visst, men de väljer dessa scener ändå.
“Ska privata företag som erbjuder samhället unika och uppskattade tjänster gå under eftersom de vet vad de gav sig in på?”
Eftersom Pustervik, Kulturbolaget och Debaser är privatägda tjänar de pengar på sin verksamhet. Eftersom Pustervik, Kulturbolaget och Debaser är företag är de på väg att drunkna i syndafloden som är covid-19. Företag tenderar att göra detta i humanitära och ekonomiska kriser har vi märkt.
Vad kan vi komma fram till med hjälp av detta? Att privatägda företag ska få lika mycket pengar som offentligt ägda företag bara för att marknaden tydligen påverkas av pandemier (vem hade kunnat ana?)? Såklart inte.
Ska privata företag som erbjuder samhället unika och uppskattade tjänster gå under eftersom de vet vad de gav sig in på? Det tycker inte jag.
Ett träd som ger både äpplen och päron
Att prata om vinster på offentligt finansierade instanser är alltid känsligt. Om jag hade fått välja hade jag inte ens rört det med tång. Skönt, tänker du som läser. Tyvärr måste vi dock ge oss in på ämnet. För kulturlivets skull.
En privatägd livescen behöver kunna tjäna pengar. Om inte som ett incitament till varför den ska bedrivas, så för att kunna finnas till. Pengar hamnar i privata företagares fickor, visst, men en klar majoritet går faktiskt till artister och olika typer av tekniker. Dessa kreatörer behöver tydligen också pengar för att kunna fortsätta skapa.
Genom betydande statliga bidrag påverkas alltså en hel bransch åt det positiva. Ett annat exempel på detta är vårdappen KRY som blivit sjukvårdens hackkyckling – men kanske också räddare.
Det finns mycket ont att säga om KRY, tro inte något annat. Faktum är dock att KRY tagit bort en del av den kommunala sjukvårdens arbetsbörda under covid-19-vågen genom att rådgiva människor digitalt. Människor som borde stanna hemma kan tack vare KRY stanna just hemma såvida de inte efter läkarutlåtande uppmanas att ta sig till närmaste vårdcentral. Om de uppmanas till detta får de då remisser som bidrar till att undvika onödig köbildning. KRY fyller en viktig funktion för det allmänna och förtjänar därför att tjäna lite pengar.
Pustervik, Kulturbolaget och Debaser må inte rädda liv ur ett medicinskt perspektiv. De bidrar dock med ett utbud som tilltalar många – likt privatskolor vid det ”fria” skolvalet – och är därför värda all livsuppehållande vård som de kan få. Om inte för dig och mig, så för de tusentals besökare som letar sig dit varje år. De fyller en viktig funktion för det allmänna och förtjänar därför också att få tjäna lite pengar.
Vad är annars alternativet? Att stänga respiratorn är lika med att låta en betydande gren falla från kulturträdet. En gren som förmodligen inte kommer att växa tillbaka i samma form som tidigare. Vad blir då kvar?
“Jag vill ha mitt kulturträd lite ovårdat och ojämnt”
Ett träd som staten vattnat omsorgsfullt under en lång tid. Ett väldigt ståtligt träd, bör tilläggas, men alltjämt bara ett träd. När vattnet återvänder till havet efter att syndafloden dragit förbi riskerar vi att endast detta välansade träd blir kvar. Avgreningarna som idag anses rättfärdiga och bildande kan bli den enda kulturform vi kan avnjuta när allt (förhoppningsvis) återvänder till det ”normala”.
Den sortens kulturdiktatur vill inte jag leva i. Jag vill ha mitt kulturträd lite ovårdat och ojämnt. Om detta träd ger mig frukt i form av äpplen och päron tycker jag att det är ett träd värt att försvara med alla medel som finns till hands. Även vinster i delvis offentligt finansierade verksamheter bör vara tillåtet.
Annars har vi bara ett vanligt träd kvar – och vem fan vill prata om ett träd när man kan gå på rockklubb?