ILLEGAL NJUTNING
En kultur som ofta ses genom människors moraliska glasögon är stonerkulturen. För vissa kategoriseras det som en hobby medan andra ser ett samhällsproblem. Att denna sysselsättning är kriminell i Sverige är det nog ingen som gått miste om, men hur ser livet ut för de stigmatiserade som ser cannabis som en helt normal företeelse i vardagen?
Det är strax efter lunchtid, solen står högt på himlen och Ida är ledig. Göteborgs vidd spider ut sig nedanför klippornas kant och vinden bjuder stillsamt in träden runt omkring till en långsam vals. Den befintliga tystnaden för med sig ett lugn och kroppen slappnar av mot den hårda klippan.
Enligt henne själv är hon en helt vanlig tjej med ett vanligt arbete, har bra relationer med vänner och familj, älskar att resa och uppskattar att röka gräs.
Hon tar bort en slinga av de vilda hårlockarna från mungipan, som lagt sig på plats med hjälp av vinden och tänder den extra långa spliff hon varsamt meckat ihop. I tystnaden viner hennes inandning och i samband med utandningen låter hon långsamt röken lämna läpparna för att sedan sippra iväg med vinden.
– För mig handlar det om att jag kan röka en spliff och sedan gå ut vara väldigt aktiv. Det är inte alls så som att man går ut och dricker, det blir inte på samma sätt, jag kan sitta här i nuet, röka och sedan gå och träffa min mamma, min syster och hennes barn och hänga med dem utan att det skulle märkas.
Hon poängterar i samma veva att det självklart är väldigt individuellt och beror på hur ens bruk eller missbruk ser ut innan hon tar ännu ett bloss och sluter sina ögon. Det är uppenbart att hon känner välbehag i varje liten vrå i kroppen. Närvaron riktas inåt och medveten om sitt agerande kisar hon, med lätt rosiga ögonvitor, mot solen.
– Detta är en avslappningsgrej, säger hon sedan och hostar till innan hon fortsätter:
– Det tar bort dina tankar från stress och grejer, ungefär som när du dricker alkohol egentligen, men när jag röker så känner jag mig väldigt autentisk och mycket mer mig själv. Jag får ut så mycket mer av min vardag.
Torkan börjar kännas
Solens strålar täcks gradvis av ett sotigt molntäcke. Regnet nalkas inom en snar framtid och Ida släcker den halvt rökta spliffen, vilken hon sedan stoppar ner i ett tomt tuggummipaket för att dölja den utmärkande lukten så gott som det går. Det är dags att gå vidare.
Efter att coronapandemin bröt ut har så har världen stannat av. Flertalet länder har infört karantän av sin befolkning vilket har lett till stor arbetslöshet och företag som går i konkurs dagligen. Man känner även av biverkningar av pandemin inom stonerkulturen i Sverige.
Lunkandes ner för stigen som leder tillbaka till civilisationen berättar Ida att det märks att det blivit svårare att få tag på cannabis under pandemin men det har inte fört med sig någon större oro. I vanliga fall menar hon att det existerar runt fyra olika telefonnummer i mobilen som man har möjlighet att höra av sig till flera gånger om dagen, om så önskas, men att det nu sinat ner till endast en gång i veckan.
– Det är klart att du känner av att det inte finns lika mycket. Det existerar ju fortfarande men det här är väl en tid då många hemmaodlare kliver fram just för att man inte kan få lika mycket importerat. Men än så länge så märks det inte av någon torka, säger hon fundersamt.
Vännerna hjälps nämligen åt. Det är inget egoistnätverk utan man delar med sig av det man har, men sedan tillägger hon ”till folk man tycker om då såklart, inte till vem som helst”.
Den bortglömda riskgruppen
Cannabis är samlingsnamnet för både marijuana och hasch och är det vanligaste narkotikaklassade substitutet i både Sverige samt i världen. Användningen har, enligt Folkhälsomyndigheten och professorn inom beroendeforskning, Fred Nyberg, ökat de senaste åren. Främst när det kommer till åldersgruppen mellan 16-29 år, som Ida tillhör. Detta kan förklaras av mer tillåtande attityder till drogen och en ökad tillgång.
Att cannabis är beroendeframkallande är kliniskt bevisat men risken att utveckla detta beroende har att göra med olika typer av aspekter och är olika beroende på kön, ålder, miljöfaktorer samt ärftliga egenskaper och generellt är risken att utveckla ett missbruk av cannabis cirka en på tio. Vilket är detsamma för bland annat alkohol.
– Risken för att utveckla negativa effekter på den mentala hälsan är störst för den som börjar i tidig ålder, innan hjärnan är fullt utvecklad. Detta sker i 25-års åldern och innan dess handlar det om försämrad kognition, koordination och motorik. Det rör sig även om risk för psykoser och att utveckla ett beroende, säger Fred Nyberg.
Det rör sig även om risk när det kommer till negativa effekter på den fysiska hälsan då ämnet THC, som finns i cannabis, kan ge men på lungor och andningsfunktion, vilket kan bli allvarligt vid virusinfektioner som till exempel covid-19. Immunförsvaret försämras och detta gör rökaren mer infektionskänslig.
– Nyss såg jag, i närheten av där jag bor, några unga som rökte på och lät jointen gå från person till person, Man känner ju igen den där bolmande röken, säger Fred och fortsätter:
– Jag fick tillfälle att prata med en av dem senare och berättade att man löper en stor smittrisk när man väljer att sitta och dela på en joint på detta sätt. Det blir direkt en mun mot mun effekt.
Folkhälsomyndigheten har angett särskilda riskgrupper när det kommer till covid-19 och dessa är personer med hög ålder i kombination med underliggande sjukdomar, som till exempel lungsjukdomar, diabetes och hjärtsjukdomar. Fred menar att även drogberoende personer kan drabbas mycket hårt och att dessa har samhället glömt bort. Det är framförallt politiker och myndigheter som behöver ta det yttersta ansvaret att inkludera droganvändare i riskgruppen.
– Detta är verkligen något som borde lyftas mer än vad det har gjort. Du kanske har hört det lite i bakgrunden, främst i USA och Kanada, men här i Sverige måste det tas mer på allvar för det har verkligen inte varit så tydligt som det borde, säger Fred avslutningsvis.
I väntan på mer
Det är dags att möta upp en av Idas barndomsvänner. Hon berättar att de lärde känna varandra redan som sjuåringar genom familjekontakter och har hängt ihop sedan dess. Resterande av vännerna hon hade som liten, de som skaffat villa, barn och äktenskap, känner Ida att hon glidit ifrån. På vägen hem stannar hon till vid närmaste bankomat för att ta ut kontanter. När det ska betalas sker det alltid med kontanter.
Utanför lägenheten står Anton och väntar. Han är lång, muskulös och har en mjuk blick som förmedlar värme och kämparglöd. Man kan dra slutsatsen om att han gått igenom en hel del under sin livstid. Ida ger honom diskret pengarna som sedan stoppas ner i innerfickan på hans mörkgröna dunjacka och han försvinner iväg för att köpa mer weed, som han anspråkslöst kallar det. Medan Ida väntar tänder hon en cigarett och berättar att det hon nu andas in är en farlig typ av substitut.
Glöden glimmar till för sista gången och fimpen släcks ordentligt under skon. Tiden känns stillastående och minuterna räknas entusiastiskt, men tillslut, två cigaretter senare, kommer Anton lunkandes tillbaka. Gruset knastrar mjukt under skosulan och han ger Ida en nick för att belysa om att allt har gått som planerat. Nycklarna sätts i portdörren och den slås igen lika snabbt som den öppnats.
– Just nu är det torka, men folk får tag på weed ändå. Det finns alltid någon som har… men det blir ju svårare att få tag i. Man måste ha rätt kontakter, säger han med en lätt andfådd stämma medan trapporna upp till våning tre bestigs.
Utanförskapet i samhället
Idas lägenhet är upplyst och luften är kylig som en konsekvens av det vidöppna fönstret i den lilla ettans ända rum. På soffbordet ligger fyra tändare fint uppradat efter varandra och halvt nedbrunna doftljus formar en triangel vid bordets mittpunkt. Medan Ida går och sätter på tevatten börjar Anton att mecka.
Grinderns rotation gnisslar skröpligt och berättar därmed att den har några år på nacken. Locket öppnas och de kvistar som tidigare placerats på växtkvarnens taggar har förvandlats till ett grönt pulver. För att få upp stämningen sträcker sig Anton efter sin mobil och sätter på ”Weed song” på Spotify.
Händerna börjar sedan fixa till de två spliffarna som vännerna planerat att dela på och samtidigt börjar han prata om hans roll i samhället och varför han känner sig olik alla andra.
– Jag tror att jag hade sett annorlunda på världen om cannabis hade varit lagligt, iallafall samhället här i Sverige. Därför känner jag mig olik. Jag får inte ut någonting av samhället, visst jag går till mitt jobb och betalar skatt men mer än så vill jag inte ha med samhället att göra. Eftersom jag röker så blir jag typ en…
Han tystnar en sekund och tittar ner i bordet. Sedan fortsätter han:
– Jag hamnar i ett utanförskap bara… för att man är den man är.
Foto: Amanda Almius 
Den ovissa framtiden
I vanliga fall brukar vännerna betala 600 kronor för 5 gram, men nu i coronatider får de lägga 1200 kronor för 3,5 gram. Detta sägs vara bättre kvalité och de förklarar att det är ungefär som med vin, vissa är dyrare än andra och framställs på olika sätt. Vad just dessa spliffar är värda mäts upp på en liten våg som Ida tar fram ur sin svarta handväska. Vågen visar 1,07 gram och vännerna räknar ut att den långa spliffen skulle kosta 343 kronor i dessa pandemitider.
Anton har en gång, för nästan tre år sedan, åkt fast för cannabisinnehav. Det var en fruktansvärd stress att inte kunna förutspå hur framtiden skulle arta sig. Tanken om att detta ögonblick skulle kunna förändra precis allt för honom var skrämmande och han minns det som igår. Frisläppt blev han med löftet om att avsluta sitt cannabisbruk på direkten. Det löftet har han inte kunnat hålla och det finns heller inga planer på att sluta. Inte ens trappa ner nu när torkan på cannabis kan ligga runt hörnet.
– Jag skiter i världen. Man får inte vara dum. Folk tänker corona, jag tänker weed, säger Anton osammanhängande, rycker på axlarna och för spliffen mot sina läppar.
Törst
Den mulna himlen ligger som ett mörkt täcke över Göteborg. Regnet har nu anlänt och de tunna regndropparna slår tyst mot fönsterrutan som vetter mot den upplysta gatan utanför. Ljudet när tändaren knäpps bryter tystnaden och rök börjar sprida sig i vackra mönster runt om i rummet.
Foto: Amanda Almius 
Det går tre minuter.
Det låter inte när det sker. Det är ingen större tilldragelse. Men sinnet förändras. Som en blixt från klar himmel öppnar sig världen. Den talar till dig. Allt blir så uppenbart. Sedan kommer törsten. Törst efter allt. Öronen börjar helt plötsligt att höra, ögonen ser! Idas blick har fastnat på himlen, så fantastiskt mörk med de lysande stjärnorna på sitt täcke. Läpparna, torrare än någonsin, vill bara uttrycka allt som försiggår uppe i huvudet. Tungan känns förlamad, men fortfarande törstig på alla ord den vill forma. Att forma något som är oformbart är hopplöst. Sannerligen vill den dock bara säga att den vill ha vatten. Så fruktansvärt törstig efter vanligt vatten.
I ett tappert försök med att få bukt på den torka som utspelar sig i Idas mun tar hon en stor klunk av det rykande mint-te hon förberett medan Anton blickar upp i taket. De menar att de just hamnat i himlen.
Om cannabis skulle ta slut
Frågan kommer som en chock. Vad händer om cannabis skulle ta slut? Vännerna förstår inte riktigt först, de är så säkra på att något sådant aldrig skulle kunna inträffa. De funderar någon minut.
– Man hoppar ju inte ut från en bro… Då får man ju verkligen ta tag i sig själv liksom… säger Anton innan Ida avbryter:
– Det är lite som nu i coronatider, för att sätta det i perspektiv. Om du nu stressar sönder för att det kan ta slut, då kanske det är bra att ta en paus också. Man får ju ändå ta det egna ansvaret känner jag. Verkligen.
Kvar i soffan sitter barndomsvännerna, sippar på sitt te och pratar om hur denna illegala njutning påverkar livet och samhället. Hur politikerna hade kunnat vara bättre överens, om hur man får acceptans och om hur man ska stoppa alla krig.