Att improvisera i kris
I coronapandemins spår har flera verksamheter valt att lyfta ut sina föreställningar i det digitala rummet och börja livestreama. Men vad händer med scenkonsten när publiken helt plötsligt inte får vara i samma rum?
– Det är väldigt tuffa tider, vi lever lite dag för dag, säger Bengt Sanzén, konstnärlig ledare vid Göteborgs improvisationsteater.
Att vara, eller inte vara, en teater? Det är frågan. När regeringen valde att följa Folkhälsomyndighetens rekommendation om att begränsa antalet personer vid publika evenemang till först 500 sedan 50 personer, drabbades många scenkonstnärer över en natt då i princip inga föreställningar längre kunde genomföras, repertoarer fick brytas och publiken begränsas eller uteslutas helt.
Men när publiken inte kan komma till scenen väljer några att istället ta scenen till publiken. En av dem är Göteborgs improvisationsteater, som valde att istället för att ställa in ställa om och börja livestreama alla sina föreställningar.
Vi räknade på att vi har pengar maj ut, sedan är det kört…
Bengt Sanzén, konstnärlig ledare vid Göteborgs improvisationsteater. Foto: Rebecka Adin.
Kan man streama teater?
Stämningen på Göteborgs Improvisationsteater är allt annat än blytung inför fredagen den 1 maj och livestreamingen av “Halvklart”, en samling av scener där hälften av skådespelarna är bundna till repliker, hälften improviserar.
Det är förväntan i luften, liksom sig bör inför en publik föreställning. Men själva publiken inte är där. Så när som på fyra självinbjudna improälskare, är gradängen tom. Istället står där en kamera uppriggad på ett stativ, under sitter Mikael Fredriksson och sköter tekniken bland ett virrvarr av sladdar.
I ett antal år har Göteborgs improvisationsteater presenterat en improviserad melodifestival på Stora Teatern i Göteborg. Det var under planeringen med den som beskedet kring restriktionerna kom, vilket satte allt arbete på ända. Direkt märktes ett tapp i biljettförsäljningen och publiken började ställa föreningen till svars för hur de skulle förhålla sig till restriktionerna.
Helt plötsligt så hade vi ett samhällsansvar.
Viktoria Bang, producent vid Göteborgs improvisationsteater. Foto: Rebecka Adin.
Men istället för att ställa in helt och hållet valde Göteborgs improvisationsteater att livestreama en stödgala till förmån för föreningen och dess överlevnad, i och med att den största inkomstkällan för året nu var borta. Därefter har streamingen fortsatt under april och maj.
Peter Nordstrand, mångårig improvisatör och skådespelare som också driver festivalen “Improfest” som bjuder in improvisatörer från hela världen att spela föreställningar på Teater Aftonstjärnan i Göteborg, ställer sig något skeptisk till att livestreama scenkonst. Han menar att själva scenkonsten försvinner när den streamas, men att det heller inte blir film eller tv utan något som får utforskas i framtiden.
Han har själv drabbats hårt av coronakrisen i och med att hans planerade festival, tre månader fram i tiden, hänger löst då flera utländska akter inte är säkra på om de kommer ha möjlighet att resa till Sverige och publiken sviker.
Så fort du börjar streama är det det ju ett annat medium. Plötstligt är det inte scenkonst längre.
Peter Nordstrand, konstnärlig ledare och producent för Improfest. Foto: Joanna Nordstrand.
En som också skriver om teaterns saknad efter den faktiska publiken är frilansjournalisten Cecilia Djurberg. På Göteborgs stadsteaters sida “Teaterrummet” sammanfattar hon hur Teatersverige blöder utan sin publik. Genom att statistiskt lyfta upp de tomma teaterstolarna till de tusentals siffror de är, sätter hon pränt på hur många som faktiskt brukade titta på och uppleva scenkonsten och som nu går förlorade.
Läs Cecilia Djurbergs “Den tomma publikplatsen”.
Livestreamingen har blivit ett sätt för verksamheter att överleva, eftersom de på så sätt fortfarande kan behålla kontakten med publiken trots att de inte är fysiskt närvarande i själva rummet de befinner sig i. Detta till trots så finns det fortfarande en saknad efter närvaron, känslan och upplevelsen av att faktiskt ha en levande publik i samma rum.
Men vad händer med scenkonsten efteråt? Peter Nordstrand tror att det kommer finnas ett hål från våren 2020 vilket verksamheterna själva måste fylla.
På Redbergsteatern är coronapandemin ständigt närvarande, inte bara i publikens frånvaro utan också handspritens närvaro. Näst intill symboliskt står flaskorna uppställda på skrivbordet där den som är ansvarig för att chatta med den digitala publiken, Susanna Björnberg, sitter. Skådespelarna passerar då och då för att smörja in sina händer innan, efter och under arbetet på scen.
I improvisation är allt tillåtet.
Trots restriktioner sitter en publik på fyra personer som klistrade under hela livestreamen, skrattar med och applåderar. De är alla kursare som bjöd in sig själva för att se föreställningen live.
Och på något sätt så tycker de ändå att den intima föreställningen utan publik, sänker trösklarna mellan skådespelarna på scenen och de själva ännu mer än förut.
Publiken. Foto: Rebecka Adin
Improteater är en form av teater där skådespelarna ofta hämtar inspel från publiken genom att de får bestämma förutsättningarna för det som händer på scenen.
I så kallade games finns ett antal förutbestämda förhållningsregler till det skådespelarna ska göra, såsom att de inte får säga vissa ord, måste hålla sig i alfabetsordning eller alltid svara med samma mening. Utöver det är det bara fantasin som sätter gränserna.
Impron är till viss del sprungen ur den italienska teaterformen Commedia D’ell arte där kringresande teatersällskap spelade ett antal bestämda karaktärer i varierande scener utan manus. Det var Keith Johnstone som introducerade improvisationsteater, som han då kallade för teatersport, till Sverige under 1980-talet.
Foto: Målning av karaktären Pulcinella på en scen i Neapel/ Wikicommons.