Krönika: Festivalsäsongen 2020 kommer att bli den bästa någonsin
Det är den här tiden på året då man brukar säga att festivalsäsongen står framför dörren. Men inte i år. Det är 2020 och större delen av sommaren, där ibland alla festivaler är inställda. Vad ska man egentligen göra? En idé är att inse att detta är precis vad festivalsverige behöver.
Jaha, det här gick ju rent åt helvete…
Jag är nog inte ensamt skyldig till att ha tänkt så någon gång där i slutet av april/början på maj när jag såg hela (festival)sommaren rasa i samman. Tidigare levde drömmen om solstolar, solstekt Tuborg grön och att kunna lyckas missa alla band man mekaniskt lyssnat på sedan flera år tillbaka. Men inte längre. Den drömmen begravdes tillsammans med alla andra sommarplaner när någon tyckte det var en jättebra idé att dela visselpipa med varandra på en afterski i Norra Italien. Det finns dock inte så mycket anledning till att peka finger på någon. En vis man (eller kvinna) sade en gång: ”gilla läget”, och så har vi helt enkelt fått göra. Efter ett par månader av att nu ha ”gillat läget”, kan jag inget annat säga än tack. Tack för att detta kommer att bli den bästa festivalsommaren någonsin.
Förlåt om jag är onödigt positiv i en ”det kunde varit värre”-anda. Det var inte meningen. Men låt mig i alla fall förtydliga.
Denna festivalsommar kanske inte kommer bli den bästa någonsin, snarare tvärtom, men effekterna av den kommer i en positiv bemärkelse vara betydande för kommande festivalsäsonger.
“Tidigare levde drömmen om solstolar, solstekt Tuborg grön och att kunna lyckas missa alla band man mekaniskt lyssnat på sedan flera år tillbaka. Men inte längre”
För att förstå detta, måste vi gå tillbaka några år i tiden, till 1971. På två ställen i Europa hände ganska så exakt samma sak. Mogens Sandfær och Jesper Switzer Møller i Roskilde, Danmark och Michael Eavis i Glastonbury, England sade till sina vänner och senare kollegor något i den här stilen:
”Hallå! Gänget… alltså jag har en asfet idé. I sommar så skiter vi fullständigt i plugget, tar morsans folkabubbla och kör den till mitt ute i ingenstans. När vi väl kommer dit så sätter vi upp tält, och så hänger vi där i ett par dagar, dricker bärs, och röker ganja. Vi kanske till och med kan få någon rockorkester att uppträda också så vi får lite gung… vad säger ni?”
Och så gjorde man ganska så exakt det.
“Idag är musikfestivaler en GIGANTISK pengamotor för flera aktörer”
I år skulle både Glastonburyfestivalen och Roskildefestivalen anordnat sina femtionde upplagor, men så blev det inte och kanske är det för det bästa. För 50 år är en ganska lång tid, och konceptet festival har förändrats drastiskt. Det är inte längre samma avslappnade flykt från verkligheten. Idag är musikfestivaler en GIGANTISK pengamotor för flera aktörer.
Världsartister ska bokas. Storföretag ska sponsra. En omfattande infrastruktur ska byggas. Kommunens och statens regleringar måste följas. Influencers ska hyras in för att lägga upp bilder, så att just vår festival ska bli ”den coola”. Ska vi förbjuda camping eller inte? Ska vi bygga ölområden, höja priserna på alkohol, eller förbjuda pilsner helt för att folk ska dricka mindre? Vilken artist har flest SPK (spelningar, på Spotify, per krona i bokningsavgift)? Och hur fan ska vi lyckas återuppliva Michael Jackson så att han kan headlinea?
En idé kanske är att skita i festivalen helt. Kör en halvhjärtad livestream med Zara Larsson när hon kör playback och få folk att betala 5000 spänn till något oljeföretag som sponsrat skiten. Mycket enklare och mycket större moneyflow.
Jag tror inte det va.
“Är det verkligen så vi vill att vår verklighetsflykt ska se ut?”
Både Roskilde och Glastonbury målar upp ett bra exempel, även om de är två av få festivaler i Europa som faktiskt är rimliga. Trots deras stora antal besökare (närmare 150 000), har de inte sålt ut sin själ till några sponsorer. Artisterna som bokas är av stor variation och håller en mycket hög kvalitet, och ingen av festivalerna är vinstdrivande, utan skänker stora summor pengar till välgörenhet varje år. Strongt, kan tyckas, men denna text går såklart ut till de 90 procent av festivaler som inte fungerar på det sättet. Vill mest vara noggrann med att inte namedroppa någon (host… host… Lollapalooza).
Men ska verkligen en festival vara en stor jäkla kulturekonomisk motor? Är det verkligen så vi vill att vår verklighetsflykt ska se ut? Inne i de djupa småländska skogarna hölls länge en av landets mest äkta festivaler. Sedan sa polisen stopp! Här får ni inte vara! I år ska dock det gamla grönområdet vakna till liv igen. En festival är planerad, men inga band är bokade. Man har helt enkelt satt sig ner och sagt:
”Hallå! Gänget… alltså jag har en asfet idé. I sommar så skiter vi fullständigt i plugget och tar bussen till mitt ute i ingenstans. När vi väl kommer dit så sätter vi upp tält, och så hänger vi där i ett par dagar, dricker bärs, och lyder polisens riktlinjer. Vi kanske till och med kan få någon festivaldeltagare att få dit någon som kan spela… vad säger ni?”
DET ÄR EN FESTIVAL!
(Givetvis är det fortfarande sjukt oklart om denna festival ens kommer att bli av men vi kan väl i alla fall hoppas?)
Isoleringen vi alla står ut med i dagsläget kommer väcka ett gammalt sug vi alla har inom oss. Suget att totalt skita i plugget (allt), ta morsans folkabubbla och köra den mitt ute i ingenstans för att så att säga leva livet. Inte att köpa en ljummen Norrlands Guld Ekologisk i plastflaska för 79 spänn och se hur underbar festivalen ser ut på ebbiskatt:s Instagram. Inte heller för att från 300 meter se Lukas Graham, utan tröja, gnälla över hur ”jobbigt” hans liv är. Allt detta för att kunna intala mig själv att jag flyr verkligheten.
NEJ!
JAG VÄGRAR!